Hannas Loggblogg

Jahopp då så. En ynka vecka kvar på svensk mark. Det känns stört bra måste jag säga. Mitt gästspel i östgöta-land är över och hur mycket jag än har njutit av helt fantastiskt umgänge med de exeptionella människor spenderar min tid med på hemmaplan så känner jag mig ganska så klar här. Det skulle egentligen passa bra med en liten klyscha i stil med "om jag bara visste vart tiden tagit vägen", men faktum är att dessa 7 veckor har känts....exakt som 7 veckor bör kännas. Lagom. Och bra.

I vilket fall som helst är nog en utlandsflykt på sin plats efter min förnedrande uppvisning igårmorse. Att se mig staplandes nerför garageuppfarten likt en zombie iklädd enorma termobyxor och flanelljacka för att sedan halvt kollapsa i en snödriva är en syn de stackars grannarna borde besparats. Jag är rätt övertygad om att en petition gällande min utvisning från detta stillsamma villaområde snart kommer att skickas runt bland alla beskedliga barnfamiljer, pensionärer och hundägare. Jag skänker här en varm tanke till mina goda vänner som var närvarande när detta inträffade och valde att inte håna mig innan dess att jag var mentalt kapabel till att klara av det.