Hannas Loggblogg

Men se dar sa smidigt det tydligen kan ga att resa! Har natt ny zeelansk mark utan varken bagagestolder, biljettkrangel eller storre forseningar. Nan gang ska val vara den forsta antar jag, och det ar en trott och illaluktande men lattad tos som slagit sig ner i detta tranga internetcafe med ett klimat som nog kan konkurera med den fuktigaste regnskog. 

Det var en lustig kansla att gora den har resan, som ruttmassigt ar identisk med den Fia och jag gjorde vid den har tiden forra aret. Pa Heatrow vandrade jag samma vag som jag och Fia forgaves sprang nar vi missade var anslutning och insag hur lang den faktiskt ar! Trodde det bara kandes som vi sprang och sprang men aldrig kom fram men vi maste i princip ha kutat ett helt javla maraton den kvallen. I Hongkong satt jag pa samma Burger King och at aven denna resa ett Whoopermeal. Men denna gang med den lilla skillnaden att jag denna gang var nykter i stallet for stupfull, och istallet for Fias sallskap fick jag noja mig med allers korsord och Band of Horses. Inga rom och cola den har gangen. Mojligtvis virgin-varianten! Bondade sedan med ett brittiskt par och en kvinna fran filipinerna. Fick nagra trevliga restipps av denna harliga manniska och det kan ju komma val till pass i mars-april nar det bar av till de trakterna! Klev av i Auckland och trodde for ett ogonblick att jag fortfarande befann mig i HK. Var jag an tittade sa sag jag namligen bara asiater. Jag var langre an de flesta vilketnog sager en hel del!

Hoppas innerligt att Ylva far samma flyt som jag under farden. Om allt gar som planerat kommer vi vara forenade vid den har tiden i morgon sa jag haller alla mina tummar!

Jag känner mig som en nykter alkolist som trillat av vagnen.

Skam.

Jag hade helt och hållet slutat titta på det där helvetes hotellprogrammet men nu är det kört igen. Så jag slänger stoltheten åt sidan och tar upp mitt vilande bloggande bara för att få lätta mitt hjärta.


Det hela började med en skumläsningsstund på Calle Schulmans blogg. Han skrev några rader om Paradise Hotel-deltagarnas bloggkrig. Det började klia i fingrarna och lite varstans i kroppen. Innan jag visste ordet av hade jag tryckt på länken till Jackies blogg, och redan när jag såg inlägget Ni kommer inte att bli besvikna visste jag att detta skulle bli bra. Och bra blev det. Bloggkrig. Eller blogg krig som Jackie själv skulle utryckt det(sär skrivningens obesegrade mästare). I vilket fall som helst ett fantastiskt ord. Osar verkligen självcentrerat catfightdrama i riktig 2010-talsstil. Det blir inte mer egocentriskt, mer smutskastande eller mer pinsamt. Nu rörde ju inte det här sig om ett renodlat catfight då en av de inblandade var Cimon, men då denna grabb är snarare en liten stropp än en karl och dessutom pimpar sitt namn med ett orginellt C känner jag att han platsar rätt bra i den kategorin. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men när deltagarna i PH härjar om vem som minsann är mest mediakåt och postar pinsamma youtube-klipp på andra deltagare (läs: Catjas idolaudition)så är det en glädjens stund för oss andra. Jag läser, njuter, och glädjer mig åt att vara en anonym åskådare. Underhållning!

Jag hade inte trott att detta oskyldiga bloggläsande skulle få några större konsekvenser för min avhållsamhet, men efter en kortare diskussion i ämnet i sällskap med Lin och Felicia fann jag mig själv på tv6 play, febrilt sökande efter avsnittet där jag senast slutade. Herre jösses vad det hänt grejer!  Tro fan det om inte iq-befriade rikstoffeln Andreas återigen sitter där och snackar smart taktik med sin monotona röst. Nya människor hade kommit och det verkade bestämt som Francesca slutat vara dr evil. Kristoffer har gått från att vara den mysiga förhållandekillen till en riktig manshora. Jag gillar hans slampiga sida. Med undantag för det äckligt patetiska grupphånglet i poolen. Då ville jag skjuta mig själv.  

För det mesta är det dock bra tv, jag tänker inte säga något annat. Älskade när Rami drygade sig i grälet med Stefan. Obetalbart. Och första avsnittet när Jackie till synes tar den där menlösa killens oskuld på ett smått brutalt sätt är enligt mig ett fantastiskt ögonblick i tv-historien. Jag vill visa det för nästkommande generationer och se till att det aldrig glöms bort. "Tänk på nått äckligt". Sjukt bra.

Vad som inte är bra är Erikas blogg. Intetsägande och innehållslös.  Riktigt jävla dålig faktiskt.

 
Väntar andlöst på finalen. Känner dock en gnagande oro för hur det kommer kännas när det hela är över. Hur var Sverige pre paradise? Jag kommer tusan inte ihåg. Hoppas innerligt på fler bloggkrig, tror vi behöver en successiv avvänjning.

Men asså, jag bryr mig ju inte på riktigt...



Cexy Cimon. Den bjuder jag på.

....bokstavligen. Nattåget ikväll!



C u soon my peps!

Alvilde har lämnat Familjen och rest hem till familjen. Sorgset, men det kanske inte dröjer alltför länge innan vi träffas igen. Hur som helst är jag nu ensam med grabsen och jag saknar redan hennes sällskap.

Häromdagen blev jag introducerad till en fenomenal sida: http://mylifeisaverage.com/. För många är säkert inte denna någon nyhet men vill bara säga att jag är frälst. Vardagstristess när den är som allra bäst. Under mina långa kvällsvakter på Comma brukade jag lyssna på P3s mycket underhållande program Fuck My Life. Finns också på internet men MLIA är fan bättre.

Vet inte om dessa hemska nyheter nått Sverige, men för en liten tid sedan inträffade något fruktansvärt i Bergen. De nästan 700 pepparkakshus som ingick i den så kallade Pepperkakebyen förstördes. Inte ett enda hus var helt. Bergensarna blev förkrossade. Bokstavligt talat. Deras storartade pepparkaksby är fan inget skämt ska ni veta. 

Vi i kollektivet valde dock att utmana ödet och fira in första advent med ett koseligt pepparkakshusbygge. Detta trots att det går en hus-krossare lös. Vi gjorde det helt från skrach. Vi peppade, bakade, kavlade, glöggade och lyckades till slut få ihop kanske det skevaste hus jag någonsin skådat. Tror nästan jag skapade vackrare pepparkakshus i femårsåldern men antar att det är så det blir när man bygger med norrmän. Och glögg.

    
Strategi-möte                                 It's on!

 
  ....Glöggggen!                            ArkitektDaniel

   
Tomten kom som tur var med finfina gåvor.
       
Supar-santa

Det slutgiltiga resultatet. Komplett med ren, ängel, sned gran och negermumin.

                                                                                                                                                                           
 

Hagel, regn och rusk härjar i Bergen idag. Eller åtminstone har det låtit så. Vet inte med säkerhet för jag har knappt varit utanför dörren. Comma har slagit igen portarna inför det stundande Deli de Luca-övertagandet och efter en vecka av krävande 11-timmars pass med kroppsarbete som vilken karl som helst skulle frukta har jag gjort mig förtjänt av lite hemmavakuum. Har gjort mitt bästa för att leva upp till min nya roll som hustomte och har bara smygit runt på hemmaplan hela dagen. Mysigt dock vill jag lova! För första gången någonsin utnyttjade jag vårt finfina jacuzzi-badkar. Gjorde hela tjejgrejen med levande ljus och grejer. Klarade av hela 10 minuter innan rastlösheten kom krypande. Då bejakade jag husmoren inom mig och gjorde en äppelkaka. Imponerad någon?

Kommer helt säkert att trivas med min hemmafru-period. Har skrivit av recept på julgodis från Hus & Hem (en av de ca 180 svenska inredningstidningarna som ingick i Commas alltför krävande magasinutbud) och införskaffat ett prima förkläde. Känns bra det här. Stressen den senaste månaden fört med sig börjar sakta men säkert släppa och jag känner mig... trött. Men nöjd.

Ska dock slita mig från hemmets ljuva vrå lite senare för ett biobesök med flickorna. Ida och Felicia har promotat Twilight som attan men jag är minst sagt skeptisk, speciellt efter den första filmen. Men bio är ju alltid trevligt så vill iallafall joina, trots det tvivelaktiga filmvalet. Vem vet jag kanske blir frälst?

                      

Home maker Hanna diggar både bad och kaka

I lördags blev bergensarna hedrade med finfint besök. Lars Winnerbäck närmare bestämt. Efter en arbetsdag involverande snöbollskrig och hinkvis med kaffe lämnade jag Lin åt sitt tröstlösa öde och skyndade hem. Värmde upp med lådvin och lasselåtar och i ett uppsluppet sinnestillstånd begav vi oss sedan mot Grieghallen - Felicia, Olav och jag. Där var det fullt pådrag och härjiga ungdomar beblandades med salongsberusade par i övre medelåldern. Lars var nämligen inte bara inte den ende svenskättade artisten som uppträdde igår – Christer Sjögren hade lyckats fylla stora konserthallen, den gamle räven. Christer i all ära men jag vågar nog påstå att det var något bättre drag i vår sal.

          

         

Så för att sammanfatta det hela: Så. Jävla. Bra. Min ljuva stämma hördes alltför väl i folkmassan när jag och Felicia vrålade med i samtliga textrader.  Kanske skämde ut oss en aning men kände att det var vårt ansvar att få Lars, vår fellow-östgöte, att känna sig välkommen här i min by. När Lasse gått av scenen för den 57:e och sista gången tog vi ett hjärtligt avsked och mötte upp med Alvilde och Karoline på fruktbar. Mellan de alltför lättdruckna Mojitos-arna kom vår klyptomaniska sida fram och innan vi lämnade Fruktbar hade vi införskaffat både ett Yatzy och tjusiga drinkpinnar hem till kollektivet. Riktiga nödvändigheter med andra ord.

Kvällen avslutades lyckligtvis på Vamoose.

Och helgen avslutades lyckligtvis med våfflor.

Idag är jag på väldigt bra humör. Detta grundar sig i ett flertal olika saker. Solen skiner, jag är ledig och Comma har överlevt den första veckan med mig som semi-daily leader. Dessutom har ett våffeljärn införskaffats här på Asylsmauet 1. Ett dubbelt sådant.

Men den främsta anledningen till mitt goda sinnestillstånd är att jag ska på Datarock ikväll. Jag är extremt peppad och ser fram emot en kväll fylld av bekymmerslös glädje i sällskap med Lin och Axels kvarglömda vodka.

Kan det bli bättre?


Hade förresten en nära döden upplevelse uppe vid Bergens fästning i denna skräckinjagande trapp. Förevigade sedan resten av promenaden så jag slipper utsätta mig för livsfaran igen.

  

Ibland känner jag mig väldigt obildad. Och obetydlig. Som vissa av er kanske märkt har jag stunder när jag känner mig nästan allvetande. Detta är främst när jag pratar med barn eller äldre människor som inte kan engelska. Eller somliga amerikaner.

Min sambo Daniel blev idag färdig med sin doktorsgrad. Om det nu heter doktorsgrad. Tog sin doktorsutdanning kanske man säger, hur nu detta stavas. Jag vet inte ens vad det kallas. Eller exakt vad det är. Det är väl något man tar tänker jag, ungefär som simborgarmärket. Fast i smarthet.

Har inga planer på att doktorera i någonting. Känns som lite överkurs för mig och dessutom vet jag inte om jag någonsin kommer vara så pass intresserad av något att jag vill veta precis allt om just den saken. Däremot har jag verkligen insett att jag vill vara allmänbildad. Veta lite om mycket liksom.

På spåret-smart helt enkelt. Det känns rimligt.




Älskar att Fredirik Lindström ska ta över som domare förresten. Har tittat sönder på Svt- play och Svenska Dialektmysterier. Bra skit.